Radarns intåg i flygtrafikledningen

”Trafikledaren kan med denna lilla behändiga sak ge piloten hans exakta position undan för undan, dirigera honom och ta ned honom på fältet under alla mörkrens förhållanden. … ”Att ekoradion är en framtidssak av allra största betydelse är fullkomligt klart” Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, november 1945 som rapporterar att F9 Säve har fått en ekoradio.

1947 köpte Luftfartsverket och Telegrafstyrelsen in en fartygsradar av märket Ration SO13, framför allt för att den tekniska personalen skulle träna och skaffa sig erfarenhet. I andra hand skulle den användas för att utröna radarns användbarhet inom flygsäkerhetstjänsten.

Radarn blev dock ingen succé till en början inom det civila flyget och många ifrågasatte varför Sverige låg så långt efter i utvecklingen.

1959/60 iordningsställdes ett särskilt radarrum på Bromma. Där kunde flygledarna se både ”ångradarns” bild och en radarbild.  Radarstationer beställdes till Arlanda, Torslanda och Bulltofta och driftsattes under perioden 1959-1963. De användes för såväl övervakning av flygtrafiken i luftlederna som för inflygningskontroll.

I början av 1960-talet gjorde det ditills det största köpet av radioutrustning till den civila luftfarten i Sverige. Det gällde en ny översiktsradar som placerades på höjden bakom Bällsta skola vid Bromma. Den driftsattes i början av 1965 och ersatte den nästan 20-åriga utrustningen på Bromma.  Data från anläggningen överfördes via kabel till inflygningskontrollen på Bromma och per mikrovågslänk till den nya kontrollcentralen på Arlanda och kompletterade den radar som fanns på den nya storflygplatsen.  Bällsta blev då den största radaranläggning för civilt bruk i Sverige. Den kunde lokalisera små flygplan ända upp till 12 000 meters höjd och hade en räckvidd på 22 mil.